Det är allt ett riktigt bra tag tills jag blir pensionär, jag ska jobba många, många år till, och hoppas för min gud att jag hittat en fast jobb som jag trivs med till dess. Inte så att jag ogillar att vara en del av branschen för bemanning och personaluthyrning, men jag har lite svårt att se att jag kan köra hela svensson-rejset med barn, villa och vovve utan tryggheten av en fast anställning. Har inte ens en aning om man kan få ett större lån under sådana premisser som jag jobbar just ju, hit och dit på olika företaget. 

Men det var inte det. Det var att jag noterat att även pensionärer numera jobbar inom "min bransch". Och inget fel i det. Är ju ett perfekt sätt att dryga ut kassan på. Surfade runt igår och letade efter ett jobb i lidköping och hamnade på pensionärspoolen sida om personaluthyrning och bemanning i Lidköping. Med andra ord inbegriper bemanning och personaluthyrning i Lidköping numera även våra medborgare över 65 år. Tänkte ett slag på det och tyckte det var fint på nåt sätt. Att man kan fortsätta jobba om man vill, men mer på egna villkor. Så när man en dag sitter där på PRO i Lidköping så kanske det ligger på agendan att jobba om man vill och kan - inte för att man måste. 

Det är ju då det blir galet enligt min mening. Om man har så pass taskigt med deg när man är pensionär att man känner sig tvingad att jobba. Usch. Då vore det riktigt illa. Men när jag läst på om detta kontra personaluthyrning, så verkar det tvärtom: att man jobbar för att man vill. Så borde det alltid vara. 

Oj, nu slår jag på stort och bjuder på ett superspännande klipp om konsten att skära gips. Detta gör jag om dagarna just nu. Skär gips. I min roll som en del av personaluthyrning, just nu snickare/hantverkare, är detta min lott; jag tror att jag kommer få syssla med detta i en månad framöver, såvida the boss of personaluthyrning inte skickar mig någon annanstans. 

  Ingenting. Grått. Steg i luften. Så är den. Min vardag. Jag går upp. Duschar. Klär på mig. Dricker en kopp kaffe. Om jag är riktigt hungrig trycker jag ner en banan i svalget, dricker ett glas mellanmjölk och tänker alltid samtidigt: jag vill vara mellanchef på ett medelstort företaget som drivs av medelmåttor. Och jag vill vara en lagom bra chef. Inte illa omtyckt, men heller inte överdrivet älskad. En människa bland andra. 

Jag försöker vara i tid numera, det brydde jag mig inte om innan. Men den här arbetsgivaren, eller riktigare uttryckt: det här företaget som jag jobbar på via ett annat företaget som står för personaluthyrning, ser ytterst allvarligt på tid. Om visan står på siffror som är större än det tal med vilket du ska infinna dig på, så är man icke önskvärd. Då ringer företaget som jag jobbar på det andra företaget som sköter personaluthyrning och säger: "hey, den här människan ni har skickat fungerar inte. Han kommer inte i tid". 

Och så får man, efter tre strikes, söka något annat företaget att erbjuda sina tjänster för på. Eller företaget som har hand om personaluthyrning, om de är välvilligt inställda, och med förmaningen att om jag inte kan sköta tiden, så kan jag lika väl söka mig till ett annat företaget som sköter personaluthyrning, då är jag inte önskvärd. 

Vid det här laget vet ni att jag är uthyrd som personal (plural?) på ett företaget som snickrar väldigt mycket, det har faktiskt varit ett genomgående tema för min roll i branschen för personaluthyrning, det där med hantverk: jag har provat på att vara snickare, målare, golvläggare och kakelsättare hittills. "Provat på" är väl kanske fel att säga. Min pappa är snickare, så jag har det praktiskt hantverket i blodet kan man säga. Sen vet jag inte om jag tycker att det är så väldigt intressant och roligt. På sistone har jag mer varit inne på teoretisk utbildning, att bli riktigt fking utbildad och smart inom ett smalt område. Men det svänger från dag till dag. Kanske ska jag blivit vid min läst, som det heter. Vet inte om jag har ork eller läshuvud nog för att ta mig igenom en fyraårig teoretisk utbildning. Den som lever får se. 

Helt apropå ingenting, men kanske med liten tanke på att mitt uppdrag för personaluthyrning just nu går ut på att snickra, umgås med snickare, prata med snickare, vara i själva världen av snickare, så hittade jag en klipp igår på tuben som på ett bra sätt beskriver mentaliteten "gör ingenting i onödan" bland snickare. 

Det är en given ekvation. Personaluthyrning + snickare = Kul. 

Funderar på att bli min egen. Konkret att starta eget och hyra ut mig själv som arbetskraft. Personslig personaluthyrning så att säga. Istället för att som nu, gå på nåder hos det Stora Företaget för Personaluthyrning.  Sen behöver det inte nödvändigtvis vara en verksamhet där jag själv sysslar med personaluthyrning. Det finns ju andra typer av affärsidéer som passar mig bättre. Satt faktiskt och skrev ner ett gäng affärsidéer (yrkestitlar att grunda ett företaget på snarare) på en lapp igår: 

• Sängtillverkare 
• Murarare 
• Snickare 
• Målare 
• Kakelsättare 
• Fotograf 
• Pizzabagare 
• Möbeldesigner 
• Arkitekt 

Som ni kan notera är samtliga praktiska yrken, utan möjligtvis de två sistnämnda, där det säkert krävs en hel del datorskills. Men jag vet inte. Tål att tänkas på liksom. 

Idag gick jag upp tidigt, eller i alla fall tidigt för att vara i min värld, före klockan sju på morgonen, och av en anledning: för att ha god tid att skrapa rutorna. Återigen en dag in the world of personaluthyrning, en tillfällig anställning på ett medelmåttigt, småtrist företag utan ambitioner - så tänkte jag där jag stod och jobbade med ett tomt CD - fodral över rutorna för att skrapa skiten ur frosten. Personaluthyrning. Uthyrd personal. Jag. Dessa tre saker var mitt liv på vardagarna. Gå upp på morgonen. Tänka igenom vilken dag det var. Och var jag skulle någonstans. (På fredagar, och enbart på fredagar, jobbade jag på bygget...). Kaffe. Smörgås. Ständiga tankar på att jag borde göra något annat. Utbilda mig. Förkovra mig. Bli värdefull genom min intelligens, mina särskilda egenskaper - bli någon att räkna med på arbetsmarknaden. 

Nu? 

Dussinarbetare. Lätt att ersätta. Ingen särskild. Ingen utbildning att tala om. Glad för uppdragen som företaget för personaluthyrning ger mig; glad så länge jag har pengar i fickan, en lön, medel att betala räkningar och skulder med. Nöjd med att jag har en bostad. 

Så var det inte för ett år sen. Då sov jag i trappuppgången. Duschade på centralstationen. Innan jag fick vara med bland rekryterna i det stora företaget för personaluthyrning; innan jag blev en del av branschen för bemanning. 

Jag har inga problem med att jobba som jag gör. Jag ska inte sägas att jag trivs. Fast det beror på hur man definierar trivs. Många som säger att "jo, jag trivs ok" menar per definition att "ja, jag står ut tills jag hittar något bättre". Så känner jag för mitt liv, för personaluthyrning, för det slags vardag. 

Om man verkligen vill, så kan man. Eller som den där Golfnissen i Plötsligt i Vinslöv uttrycker saken: jag kan, jag vill, jag ska. (Var det så?). Jag ska vara mr Personaluthyrning. Jag ska tycka det är kul med personaluthyrning. Jag ska skriva det så här: jag diggar personaluthyrning, verkligen. 

Jag är ingen slav, jag jobbar inte bara för pengarna, jag jobbar för att det är kul. För att jag tycker det är intressent att träffa nya människor. För att det är spännande med nya arbetsuppgifter och för att det känns kreativt att aldrig veta om jag har ett jobb imorgon - eller vilket företag som är min arbetsgivare. 

Jag diggar personaluthyrning. 

Gör jag det? Nej. Det gör jag inte. Men jag har inget val just nu. Lön. Måste jag ha. Men just nu känns det mer som Tyler Durden uttryckte saken. Jag sliter på ett jobb som jag inte tycker om för att köpa skit som jag inte behöver.

Jag gillar personaluthyrning. Om jag fick äga bemanningsföretaget.