Idag gick jag upp tidigt, eller i alla fall tidigt för att vara i min värld, före klockan sju på morgonen, och av en anledning: för att ha god tid att skrapa rutorna. Återigen en dag in the world of personaluthyrning, en tillfällig anställning på ett medelmåttigt, småtrist företag utan ambitioner - så tänkte jag där jag stod och jobbade med ett tomt CD - fodral över rutorna för att skrapa skiten ur frosten. Personaluthyrning. Uthyrd personal. Jag. Dessa tre saker var mitt liv på vardagarna. Gå upp på morgonen. Tänka igenom vilken dag det var. Och var jag skulle någonstans. (På fredagar, och enbart på fredagar, jobbade jag på bygget...). Kaffe. Smörgås. Ständiga tankar på att jag borde göra något annat. Utbilda mig. Förkovra mig. Bli värdefull genom min intelligens, mina särskilda egenskaper - bli någon att räkna med på arbetsmarknaden. 

Nu? 

Dussinarbetare. Lätt att ersätta. Ingen särskild. Ingen utbildning att tala om. Glad för uppdragen som företaget för personaluthyrning ger mig; glad så länge jag har pengar i fickan, en lön, medel att betala räkningar och skulder med. Nöjd med att jag har en bostad. 

Så var det inte för ett år sen. Då sov jag i trappuppgången. Duschade på centralstationen. Innan jag fick vara med bland rekryterna i det stora företaget för personaluthyrning; innan jag blev en del av branschen för bemanning. 

Jag har inga problem med att jobba som jag gör. Jag ska inte sägas att jag trivs. Fast det beror på hur man definierar trivs. Många som säger att "jo, jag trivs ok" menar per definition att "ja, jag står ut tills jag hittar något bättre". Så känner jag för mitt liv, för personaluthyrning, för det slags vardag.