Oj, nu slår jag på stort och bjuder på ett superspännande klipp om konsten att skära gips. Detta gör jag om dagarna just nu. Skär gips. I min roll som en del av personaluthyrning, just nu snickare/hantverkare, är detta min lott; jag tror att jag kommer få syssla med detta i en månad framöver, såvida the boss of personaluthyrning inte skickar mig någon annanstans. 

  Ingenting. Grått. Steg i luften. Så är den. Min vardag. Jag går upp. Duschar. Klär på mig. Dricker en kopp kaffe. Om jag är riktigt hungrig trycker jag ner en banan i svalget, dricker ett glas mellanmjölk och tänker alltid samtidigt: jag vill vara mellanchef på ett medelstort företaget som drivs av medelmåttor. Och jag vill vara en lagom bra chef. Inte illa omtyckt, men heller inte överdrivet älskad. En människa bland andra. 

Jag försöker vara i tid numera, det brydde jag mig inte om innan. Men den här arbetsgivaren, eller riktigare uttryckt: det här företaget som jag jobbar på via ett annat företaget som står för personaluthyrning, ser ytterst allvarligt på tid. Om visan står på siffror som är större än det tal med vilket du ska infinna dig på, så är man icke önskvärd. Då ringer företaget som jag jobbar på det andra företaget som sköter personaluthyrning och säger: "hey, den här människan ni har skickat fungerar inte. Han kommer inte i tid". 

Och så får man, efter tre strikes, söka något annat företaget att erbjuda sina tjänster för på. Eller företaget som har hand om personaluthyrning, om de är välvilligt inställda, och med förmaningen att om jag inte kan sköta tiden, så kan jag lika väl söka mig till ett annat företaget som sköter personaluthyrning, då är jag inte önskvärd.